En sommar till…

Senast jag skrev något här var ett halvår sen. Ett halvår! En vår och en sommar har passerat i ilfart. Så mycket glädje mellan människorna, så mycket goda energier i luften. Så mycket som händer hela tiden – vem har tid och lust att sitta vid en dator och skriva om det som sker? Livet är ju på riktigt, i verkligheten. Den stora lönnen i hörnet på slaktargården mitt emot börjar redan få höstfärger. Och jag måste ut i skärgården och  känna på tystnaden som råder där. Vi ses! IRL…

På Sportlovs-bio

Jag har aldrig kunnat tänka mig att fira sportlov utan sport – i stan. Och att det kunde vara såhär bra!
Det är klart…släpar man med telningarna upp i röda och svarta backar medan de fortfarande åker i snöre, så lär de kanske fort bli less på allt som heter skid-åkning…tur-gåing, simning, båtliv…you name it! Att jag inte tänkte på det! Och nu är det för sent…eller kanske inte? Kankse är det bara så att de inte tycker om att sporta under några ungdoms-år, för att komma starkare igen senare..? Jag kan ju alltid hoppas
Ikväll blir det iaf sen bio – Waltz with Bashir – den måste vi ju bara se. Såg norska uterikesministern recensera filmen på NRK1 igår – han övertygade mig om att den här filmen bör jag se. Helt klart. Och då ska väl sonen se den också, eller hur… Ehmm…hur var det med röda, svarta backar, till sjös i styv kuling, allt för långa turer med för tunga ryggsäckar… Peer Gynt i helt obeskuren form på Stadsteatern som 11-åring…osv, osv… Hoppas han gillar Bashir!!!

Från Södersjukhuset

…fick jag ett brev i fredags. Jag kallades till BildDiagnostiskt Centrum för en magnetkameraundersökning av ländryggen + ländrygg. ??? Det har alltså tagit SÖS-byråkratin exakt ett år att börja om från ruta ett…

För exakt ett år sedan mottog ortopedmottagningen på SÖS exakt samma bilder som jag nu kallats att göra ånyo. Då tog det ca ett halvt års väntetid innan jag äntligen fick träffa en ortoped på SÖS.  Ortopeden tyckte dock inte att de befintliga röntgenbilderna var av ”tillräckligt bra kvalité”, därav  kallelsen till ny röntegfotografering, som jag nu fått efter ytterligare flera månaders väntan… Jag ringer någon telefonsvarare mitt i natten och avbokar tiden. För jag orkar helt enkelt inte prata med någon stackare som arbetar på det här sjukhuset! Jag undrar – vad sysslar dom med, egentligen?!

På Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs hade man inget att utsätta på de befintliga röntgenbilderna. På Stockholm Spine Center på Löwenströmska Sjukhuset inte heller. På båda dessa kliniker fick jag dessutom tid för operation inom några veckor från första kontakten togs. Jag opererades på Löwet för spinal stenos för exakt fem veckor sedan. I helgen var jag i norska fjällen och åkte skidor, både på längden och i slalombacken!

Jag är så tacksam för att jag hade förnuft, ork och mod att lämna kontakten med SÖS därhän efter första besöket, och själv hitta de bättre alternativen. Bara sättet man blir bemött på är ju som natt och dag! I den överfyllda vänt-korridoren på SÖS satt och halvsov människor överallt, och ingenting verkade hända förrän man nästan gett upp hoppet att få träffa någon läkare, och gått hem. Känslan jag fick där liknade mera den jag hade på ett överfyllt offentligt sjukhus i Indien under 1980-talet än vad jag väntade mig på ett topp-modernt sjukhus i Sverige år 2009.

Ett litet räknestycke bara (ifall man tror att man sparar pengar på att banta ner verksamheten till en näst intill obefintlig nivå): Vad kostar det att ha mig liggande hemma och tappa livsmodet under ett helt år + ytterligare tid fram till en möjlig ryggoperation i SÖS-regi, som säkert skulle vara minst ytterligare ett halvår fram i tiden… Multiplicera summan med x antal patienter som ligger hemma på vänt , utan vetskap om huruvida de kommer att få hjälp eller inte.

Mitt råd till alla som lider i onödan i de offentliga inrätningarnas byråkrati: Lämna den offentliga sjukhus-sektorn så fort det bara går! Som tur är finns det fortfarande privata eller halv-privata alternativ som faktiskt fungerar utifrån patienternas behov. För det är väl i grunden det all sjukvård handlar om? Det är väl meningen att sjukvårdsinrätningarna ska finnas för patienterna behov – och inte tvärt om?

Mammut…eller Mammon

Jag är så innerligt trött på alla föräldra-barn problematiseringar i media. Så innerligt trött på färdiga, vattentäta lösningar och svar på livet. Så befriande att se Lukas Moodysons senaste film Mammut – tillsammans med båda barnen -  igår! Detta är sann konst. Detta lyfter, och det finns många bottnar och/eller infallsvinklar – beroende på den som upplever filmen.

Jag har själv varit i den super-stressande situationen där man änder upp med att leva i en sorts kontinuerligt tre-skift, där all tid går åt till att leverera efter omvärldens förväntningar. Så länge det går. Jag antar att man håller i snitt i ungefär tio år – jag höll lite längre. Bara för att jag var tvungen. Sen brast det med brask och bram. ..

Vad får man igen för att splittra sig mellan jobb, familj och sociala krav? Svaret är enligt min erfarenhet: NADA.  Ingenting! Det är bara löjligt att springa som en grillad rotta från det ena till det andra, och ändå aldrig hinna ikapp. Man blir helt enkelt en löjlig figur. I egna ögon såväl som i andras. Det är bara det att ingen talar om det för en, och själv märker man ju inget, förrän det är för sent.

Det lär ha varit ett smart drag att manipulera människorna att tro på masskonsumptionen som synonymt med lycka. .. för vem?

Pojkvän, Manfriend, Fiancé…

Vad säger man egentligen när den nya kärleken ska presenteras?

- ” Mammas nya kille”,  hur seriöst låter det?

Inte mycket bättre än t ex  ”syster Peter” – varför i all världen ska manlig sjukvårdspersonal benämnas som sjuksköterskor, bara för att man en gång i tiden använde sjukskötare på de svenska slagfälten,  och av någon anledning fortfarande anser benämningen ockuperad…

På svenska talar man fortfarande oftast om vetskapsmän, riksdagsmän, tjänstemän, talmannen (även om denna är en kvinna) osv.

Är det inte dags att vi börjar använda mera personlig logik, fantasi och sunt förnuft när vi uttrycker oss, tänker jag.  Det verkar ju vara enklare att adoptera utländska ord utan att ens försöka försvenska dem,  än att uppdatera  inaktuella, gamla begrepp i vårt språk. Varför är det egentligen så? Jag undrar..

…Och vad ska jag nu presentera honom som? Jag får väl fundera ett tag till … men någon pojke eller kille är han definitivt inte!

Jag dansar igen!

Från filmen "En kvinnas doft"...

För bara två och en halv vecka sedan låg jag på operationsbordet på Stockholm Spine Center och blev opererad för spinal stenos (som innebär en förträngning i ryggmärgskanalen och som gjorde att jag knappt kunde gå eller stå…ej hellre bära hem en liter mjölk från närbutiken…) Men redan i måndags, efter exakt två veckor – kunde jag njuta av en första tango igen! Jag är fullständigt chockad. Glad-chockad!!! Jag menar, hur är detta över huvudtaget möjligt?!

För att vara helt ärlig så är inte den konventionella medicinen min bag alls. Jag tror inte det är bra att pumpa in en massa kemikalier i kroppen för att döyva sjukdomssymptom tillfälligt, och jag trodde inte riktigt på den här operationen heller. Jag vågade inte tro att det skulle göra saken bättre att sprätta upp mig hela vägen in till ryggmärgskanalen,  för att avlägsna nybildad ben o brosk som gett nerverna en alldeles för begränsad tillvaro på senare år…  Men resultatet är ju bara helt fantastisk!

I onsdags kväll var det dags igen, på Kulturhuset i Stockholm dansades det argentisk tango på World Café. Och jag var där!! Jag tror inte jag kännt mig så tacksam sen jag födde mina barn… Detta är ett mirakel..

Kära personalen på Stockholm Spine Center, jag är er evigt tacksam! Tack för att ni gett mig ett nytt liv!